Toppkåt

Ibland när man blir glad för att man gjort det svåraste på ett problem så slutar man klättra, slarvar med fötterna, börjar kasta sig efter bra grepp. Händer inte mig så ofta eftersom det nästan alltid är ett tecken på bristande rutin. Jag började klättra 1984.

Det här är förresten Stockholms finaste 7a.



På gymfronten så är jag tillbaka på klockan. Den startar innan jag går in genom dörren och slås av när jag går ut. På CF-tiden hände det ofta att jag var i gymmet i tre timmar för att genomföra ett pass på sub 4 minuter. Nu siktar jag på att kunna göra bra pass in och ut på 45 minuter. Och om det kniper ska man kunna pressa ner det mot 30 minuters strecket.

Sist jag var inne gick allt emellertid åt fanders. Fick gymkoma. Tvekade. Bytte övning. Tvekade lite till. Gjorde någon vändning. Satte mig ner och stirrade. Drömde mig bort. Om sånt som är viktigt i livet. Drömde om bergen. Gick hem.