2009-02-27

Space: The Final Fontier

Vänner! Känns som det var länge sedan. Har varit i Web-skugga ett tag. Min resa är snart slut. Har hamnat i Spanien. Gijon. Atlantkusten.

CF och Bouldering: Man får ökad stabilitet. Det är ingen tvekan om den saken. Men fingerstyrkan är väldigt specifik. Och belastningen på några få punkter i kroppen är också väldigt speciell. Man blir jäkligt sliten helt enkelt. Det är tufft med klättring. Känner att jag har blivit bättre på branta problem tack vare CF. Det är ju bra. Men jag har ju varit i riktigt dålig klätterform den här resan. Jag skulle vilja åka till Font någon gång och vara i riktigt bra form. Klätterform. Det har aldrig hänt. Varfördå? Och så skulle jag vilja vara där länge. Någon gång. I början när jag kom dit den här gången fick jag plötsligt känslan av att jag var mätt på Font. Nu vet jag att det var galenskap.


Dag 1. Måndag. 090223.
Så. Tbka i Font. Mai oui. Regn halva första dagen. Åker av någon anledning till Isatis. Plaskblött såklart. Vad gör vi här? Kollar områden. Mont Ussy. Torrt problem som är stjärnmarkerat i 7+8 guiden. Sit start med utropstecken. Hög. Halvtorr. Blött på toppen men vi torkar upp och kritar så det blir acceptabelt. Airpad under känns skönt. Sänder. Typ CFWU innan till Brunos stora förnöjsamhet. Åker sedan till Cuvier. Kollar omkring. Efter att ha dissat Bas i ett par år så känner jag mig lika sugen på det nu som jag är trött på Isatis. Har ju för sjutton knappt klättrat i Bas.

Dag 2. Tisdag. 090224.
Sabots. Egentligen inte sugen på Sabots men diverse förarförpliktelser och allmän viljesvaghet gör att jag hamnar där ändå. Med gänget. Lite blött i början med det torkar upp under dagen. CFWU. Känns bra. Gör ett par blå. Är sedan nära att flasha en sittstart som man gått förbi en drös gånger förr. Hoppar lite på Jet-set utan att leverera. Prövar lite på den där stenhårda, röda arete/slaben som ligger mitt emot. Alla provar. Få kommer upp. Inte jag heller. Börjar sedan få tokigt ont i vänsterarmbågen. Lunch. Vila. Kollar på Sale Gosse. Varför? Klättrar några lätta och det är naturligtvis kul igen. Att man aldrig lär sig. Går sedan bort och gör ovan nämnda sittstart. Alla går till Cul de Chien. Inte sugen på det heller. Följer med. Folk gör hunden. Någon naken. Folk gör taket som förövrigt begåvats med ett stort steg av en kreativ person med mejsel. Så nu kan man skicka till pocketen ovanför läppen utan att lägga upp heelhoken. Fiffigt. Jag går och försöker intressera mig för några lätta en bit bort. Det går inte. Gör den röda TH om taket. Fin. Tittar på Eclipse. Åker hem.

Dag 3. Onsdag. 090225.
Strålande sol. Typ 6, 7 grader. Mer eller mindre perfekta förhållanden. Petit Bois. CFWU som känns bra. Några lätta problem. Glider upp till valen såklart. Uppgraderad till a+ nu. Nej sänder inte. Kan bara göra tre försök innan jag blir bänkad av smärtan. Nu i båda armarna. Hm. Svänger sedan förbi Rocher Greau. Otroligt många fina, höga och svåra problem. Måste tillbaka dit någon gång. Bruno och Brizz hänger på en 8a. Ser fantastisk ut. Och lätt. Ja faktiskt. Crell provar på ett väldigt fint sloperproblem. Någon frasse hänger i rep (!) på en highball. Jag vilar. Och äter. Fin matsäck från Carrefour - Paté, har-terrin, ost och korv. Solen skiner. Sedan Cuvier. En snabbis. Smärtan borta. Vill göra Festin de Pierre. Har provat en gång förr. Känner mig stark på sloprarna. Är uppe och kladdar på gratongen men det känns som om jag är lite kort i rocken. Behöver jag annan fotbeta - flytta upp VF från tå-jamet till ett steg? Eller bara dra lite mer i hälen? Gör typ fem försök. Blir svag. Smärtan kommer smygande. Värre än någonsin. Båda armarna. Max volym. AJ, aj, ja, ja. stenen står ju kvar. Bruno känner på Michel-ange. Han säger att det känns bra. Åker för att leta efter de andra. Hamnar i Cusiniere. Äter mer. Tittar. Hänger omkring. Och tjaffsar. När skymningen kommer tar jag min puda och ger mig av upp mot en övergiven del av området. Och så börjar jag klättra. Själv. Rödblå himmel. Magiskt stick. Problem på problem. Det är så fint att det gör ont. Inser varför man håller på. Igen. Det var ett tag sedan. Vill att tiden ska stanna. Det skymmer mer och mer. Rödblå himmel. Vill aldrig sluta. Bara en till. Snart helt mörkt. Hm. Ta hand om dig. Till nästa gång. Du vackraste av alla vackra.

2 kommentarer:

Bear sa...

Låter underbart det där!

Erik Massih sa...

Jag blir så rörd att jag nästan vill gråta. ...och var ju just L'angle Jean-Luc jag sprejade om. Alltid svår och när den väl går fattar jag inte varför. Hör av dig när du är hemma igen tjockis...
blessings...